Senaste inläggen

Av Familjen Skolman - 13 mars 2008 10:40

Igår skulle jag köra till mitt så kallade jobb i min Smart. När jag kommer körande på Birger Jarlsgatan kliver en gammal kärring rakt ut i gatan framför bilen. Mäh! Jag stampade givetvis på gasen. Man hörde hur stålet i rullatorn krökte sig under bildäcken tillsammans med några knastrande ljud som jag gissade kunde vara lårbenshalsarna. 


Jag stannade några meter framför henne, la i backen och körde tillbaka. Den här gången kändes det mer som att köra igenom lera: Blött och trögt.


Jag stannade bilen, klev ur, tände en cigg och drog ett djupt halsbloss.

– Har vi lärt oss något om trafikvett nu va, kärring?

Hon svarade med att peka med ett krokigt finger och rossla ur sina punkterade lungor:

– Men… de där vita linjerna… det är ju ett övergångsställe! Huuuägh.


Faktiskt kunde man se någon form av breda vita streck med oklar betydelse under den platta tanten. Plötsligt blev jag helt sjukt sugen på att snorta kola.



  

Av Familjen Skolman - 12 mars 2008 17:11

Situationen med Calle och Klara börjar bli väldigt ohållbar. Jag hörde precis hur Calle bad Klara, vår praktikant, att hämta några pärmar i arkivet. Detta gjorde mig misstänksam, eftersom vi varken har pärmar eller arkiv. Jag följde därför med Klara, för att gå till botten med vad Calle egentligen hade i kikaren.


Mycket riktigt: I den garderob som Calle beskrivit som "arkivet" hittade vi en utlagd snara, riggad i ett avancerat system av block och taljor för att fånga benet på det tilltänkta offret och lyfta upp vederbörande i taket. Mitt i snaran hade Calle lagt en dildo, med en liten etikett där han skrivit "Från Calle till Klara" med brun krita. 


Nä, Calle, det här var verkligen ett nytt lågvattenmärke. 


Av Familjen Skolman - 12 mars 2008 14:17

Igår var en reporter från Amelia hemma hos mig och Alex för att göra ett Hemma hos-reportage. Det hade några minnesvärda stunder.


Reportern: – Och den här spegeln med rakbladet och de vita linjerna på kaffebordet, det är någon sorts prydnadsarrangemang, alltså? Snyggt! Väldigt minimalistiskt, väldigt zen.

Jag: – Ja, precis… nej, ta inga foton just av det, jag är inte helt nöjd med, eh… arrangemanget än. A work in progress, så att säga…


Reportern: – Och det här stora faksimilet ovanför Alex arbetsplats, men en sorts plogförsett stidsfordon på larvfötter som tycks, hmm, skyffla ner döda kroppar med lågt BMI i en massgrav, kan ni berätta lite om det?

Jag: – Alex brukar säga att det är en praktisk tillämpning av den människosyn han ger uttryck för i bloggform. Jag vet inte riktigt hur han menar. Jag fick bilden av en polsk släkting som tjänstgjorde i tyska armén under ockupationen, men som flyttade till Sverige av någon anledning i samband med krigsslutet.


Reportern: – Och här har vi badrummet, med en badborste i skala 5:1, bredvid en hög ankarkättingar. Det var mycket originellt inrett, må jag säga.

Jag: – Det där är Alex tandborste och tandtråd.

Av Familjen Skolman - 12 mars 2008 11:55

I morse hände det som jag visste skulle hända, men ändå fruktade. Jag satt som vanligt vid mitt skrivbord och byggde skidbackar i kolahögen, när jag hörde ett gällt vrål utifrån korridoren, tätt följt av ett fräsande, elektriskt ljud: 

– Waaaaaargh! Zapp!


Jag skyndade ut för att utreda. På golvet i korridoren låg Klara, vår praktikant, och flämtade. Hon såg upprörd och skakad ut. Några meter från platsen låg Calle och hyperventilerade. Hans tunna hår stod åt alla håll och kanter, och rykte lite i ändarna. Klara snyftade:

– Åh Alex, han hade lagt sig i bakhåll under en byrå! När jag gick förbi hoppade han ut och började stöta höfterna mot mitt smalben! Jag hann knappt… snyft… nå dosan för att ge honom en stöt! Det var hemskt!


Jag gick bort till den lilla rykande hög som var Calle. Han öppnade sina läppar, som såg ännu mer slappa och svullna ut än vanligt tack vare ett antal vätskefyllda brännblåsor, och flämtade:

– Jag… fick in… tre juck! Hundra procent… värt… det! 


Av Familjen Skolman - 12 mars 2008 10:14

Som ni säkert hört har jag fått besked om att min anmälan mot dörrvakterna på Spy Bar inte kommer att leda till förundersökning. Jag har därför skrivit följande öppna brev till Rikspolisstyrelsen. 


"De tyska trupptransporterna genom Sverige under andra världskriget. Utlämningen av de baltiska soldaterna till Sovjetunionen 1945. Tvångssteriliseringen av mentalsjuka kvinnor innan 1976. Allt detta bleknar i jämförelse med den nedlagda förundersökningen av polisanmälan nummer 87634112, Katrin Schulman mot två babbar i dörren på Spy Bar.


Till att börja med finns bevismaterial från händelsen på YouTube. Man hör klart och tydligt att jag är spiknykter, och bemöter dessa herrar med stor artigthet och respekt. I gengäld blir jag hånad och bespottad. När jag ödmjukt och halvt på skämt belyser min överlägsna mentala kapacitet blir vakterna aggressiva, och misshandlar mig med kränkande ord som "lilla gumman", vilket klart och tydligt strider mot svensk lagstiftning.


Enda tänkbara förklaringen till ert beslut att inte följa upp min anmälan är att ni osannolikt nog inte vet vem jag är. Så lilla gubbar, surfa in på stureplan.se. Jag räknar kallt med att redan i morgon bitti få besked om att dessa män spärrats in på livstid."  


Av Familjen Skolman - 11 mars 2008 15:32

Idag fick vi en ny praktikant till Schulmangruppen: Klara Werkelin. Jag började dagen med att sätta in henne i våra arbetsrutiner. 


Jag: – Klara, den här lilla dosan måste du bära med dig hela tiden när du befinner dig på redaktionen. För säkerhets skulle kan det vara läge att ha den med dig även på fritiden, man vet aldrig.

Klara: – Jaha… vad är det för något?

Jag: – Du ser den här knappen? Den slår på elen i Calles halsband, så att han får en chock. Chocken upphör när du släpper knappen. Frågor?

Klara: – Varför behöver jag den här?

Jag: – En gång i veckan, på söndagar, brukar jag ta med Calle till vår husläkare så att han kan få prostatan mjölkad. Mot slutet av veckan brukar han därför vara ganska pilsk, och ibland kan han inte kontrollera sig själv. Han kan till exempel lägga sig i bakhåll under bord och liknande, och hoppa upp på ditt ben och börja jucka. Tryck bara på knappen i så fall, så slutar han.

Klara: – Eeeh.  


Av Familjen Skolman - 11 mars 2008 13:42

"Varför är det i princip omöjligt /

att hålla sig /

när man står på en heltäckningsmatta? /

Är det fibrernas mjukhet /

som får ringmuskeln att slappna av? /

Eller är det /

pastellfärgernas vidd /

som längtar efter bruna fläckar? / 

Oh-ah-ah-AH-AAH-AAAH!" 

Av Familjen Skolman - 11 mars 2008 13:27

Idag fortsatte jag mina försök att få Calle accepterad som människa av cheferna på vår arbetsplats.


Porseryd: – Så om det inte är en apa, vad är det då?

Jag: – Det är en människa. Min lillebror. Jag tog faktiskt med Calle till Vårdcentralen och tog ett DNA-prov som bevis. Här, räkna kromosomerna själv!

Porseryd: – Jaha… 46 par… ja, det här ser ut att vara i sin ordning… men varför bajsar den på heltäckningsmattorna?

Jag: – Calle är en mycket komplicerad person.

Porseryd: – Nu fattar jag! Det är någon sorts Schulmanskämt: Först "Sten, sax och påse för reumatiker" och nu "Jag rakade en mongoloid schimpans och påstod att vi var släkt!" Herregud, var får du allt ifrån? Ska du ta med den på krogen också? Vilken briljant samhällssatir! Att få en apa accepterad i societén – det är precis som att låta en treåring kladda på en duk och ställa ut det som modern konst! Åh Alex, sug av mig!

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6 7
8
9
10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2008
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se