Så fort vi klivit av på Åre Station bestämde jag mig för att sondera graden av civilisation i denna avkrok. Jag grep tag i en liten förbipasserande farbror iklädd samedräkt. Jag firade upp hela min överläpp, lite som när en rullgardin flyger upp i taket på morgonen, och visade upp mina framtänder.

- Ser du vem jag är?

Gubben plirade mot mig och funderade ett tag.

- Om du inte är en talande häst kan jag avslöja att sådana som du satte vi ut i skogen med en gång när ni föddes.

Jag hånskrattade och vände mig mot Katrin.

- Den stackars karln har nog aldrig sett en dator. Vi får vara försiktiga så att han inte dör av chock när vi talar om nya tekniska framsteg.

Jag vände mig tillbaka mot gubben.

- Vet farbror vad en BLOGG är?

- Hör nu här utböling, jag driver den största bloggen i Åre Centrum. Varenda käft kring Åre Torg läser om mitt vilda festande på Diplomat och Torvtaket, min lättfotade fru som jämt minglar runt kanonpackad på vargtass, samt mina insiktsfulla men samtidigt ironiska betraktelser om pister, renskötsel, skoterkörning och snömån. "Att vara Jakob Sarri" heter den. Nu får du ursäkta, spoling, för jag ska fanimig skriva ett drygt inlägg på min Blackberry nu med en gång, om er sydlänningars bristande bildning, konstiga dialekt och katastrofalt eftersatta folktandvård. Häpp!

Jag hatar redan Åre.

Kära läsare! Lite tidigare idag anlände jag och min fru till Åre. Katrin blev förvirrad nästan omedelbart.

- Alex, vi har kommit till paradiset! Det faller kokain från himlen! Och ligger över hela marken!

Innan jag visste ordet av hade Katrin dykt ner i en driva och börjar dra in så mycket snö i näsan som hon kunde (vilket inte var lite med tanke på dess storlek). Hon drabbades nästan genast av så kallad brain-freeze, och något nämnvärt rus tycktes heller inte dyka upp. Katrin blev förgrymmad:

- Jävla lantisknark!

Vad är det med folk egentligen? Så här efter lunch tänkte jag sätta den där jävla bilförsäljarfjanten (http://skolman.bloggagratis.se/2008/03/06/552515-alex/) på plats, så jag ringde vd:n för Svenska Bil. Jag tänkte berätta om hur oförskämd försäljaren är mot sina kunder. Men jag hann inte mer än att presentera mig förrän vd:n började gapskratta. Först trodde jag att det berodde på att han gillade vår blogg på vf.se, men sedan hörde jag försäljaren stå och häckla mig i bakgrunden. Jag lade på luren.

Vad är det för fel på de här människorna. Är de i själva verket förrymda karaktärer ur Arkiv X? Påstår att de inte vet vad Schulmangruppen är...

jag vill bara påpeka en listig sak som jag skrev i natt i min alternativa blogg på vf.se. Jag skrev så här om min svägerska:

"Hon efterlyser en liten apa som tydligen var min guddotter Signes absoluta favorit. Hon bar den med sig vart hon än gick. Nu är den är helt försvunnen. Ninni skriver att hon tacksamt tar emot all information om var apan kan befinna sig.

Här kommer information:

Apan sitter på min vägg på kontoret. Jag har korsfäst den där."

Visst var det bra? Jag hade ju inte hjärta att avslöja att Signe i ett års tid gått och burit på min kåta bror. Vad fan skulle Ninni ha tänkt om Calle då?

Godmiddag kära läsare. Det hände en mycket underlig sak på förmiddagen. Katrin var som vanligt iväg på något av sina välgörenhetsmöten. Jag vet inte om det var Läkare utan gränser, Frälsningsarmén eller något annat. Eftersom jag var ensam tänkte jag passa på och skaffa ny firmabil åt Schulmangruppen.

Sagt och gjort, jag tog en taxi ut till Svenska Bil i Akalla (fy fan) och efter en halvtimme hade jag hittat en trevlig Saab 9-5 Aero.

"Jag har ett förslag till er", sade jag till försäljaren.

Han lystrade uppmärksamt - jag trodde att han såg jorldens affärsmöjlighet framför sig.

"Om vi får bilen gratis så sätter vi på Schulmangruppens nya logga - det blir antingen en liten apa med stånd eller ett par stora vita tänder. Bredvid den får ni sätta Svenska Bils logga. Vad sägs om det?"

Den obildade mannen tittade enfaldigt på mig.

"Shulmangruppen, vad fan är det?", undrade imbecillen

"Vad? Det är jag och min bror. Vi bloggar åt den nästan rikstäckande tidningen Värmlands Folkblad. Vi är kändisar, har vip-kort på Stureplansgruppens krogar och vi bor i innerstan", förklarade jag.

Försäljaren började skratta. Fortfarande när jag gick ut genom dörrarna hörde jag hans skratt eka i bilhallen. Jag förstår inte vad det var som var så roligt. Fy fan för bilförsäljare.

Nej, nu måste jag pigga upp mig med lite lunch. Jag ska träffa en gammal bekant som arbetar växelvis på Riche och Teatergrillen (ibland är han även med i TV!!!). Han är lite långhårig, men annars mycket sympatisk. Har jag tur så bjuder han på lunch:

Ìgår skrev Alex ett inlägg om hur trevligt det är att gå runt på stan sminkad. I själva verket var allt dock inte en dans på rosor. Det började med att han sprang ihop med Vimal Kovacs.

- Nej men heeeeej Vimal. Och bilen går bra? Anus svider inte längre?

Vimal fick panik nästan omedelbart.

- Du är fan inte Alex Schulman! Jag vet nog hur Alex Schulman ser ut! Som en kebabtallrik med extra hår och pormaskar, åldrad i förtid, blek som ett dränkt lik och med stora svarta missbrukarringar under ögonen! Jag vet nog vem du är! Du är någon form av civil knarkspanare från Säpo, som försöker infiltrera min organisation!

Därpå gildtacklade Vimal Alex, som är ganska klumpigt vaggad och inte hade en suck att stå kvar på benen. Vimal skuttade kvickt upp på Alex bröstben, och började med fingrarna leta efter kanten på en gummimask under Alex dubbelhaka.

- Neeeej Vimal, sluta, det är jaaaaag, INTE NACKFLÄSKET!

Till sist drog Vimals egna livvakter iväg med honom, trots att han vägrade släppa taget. Vid det laget hade han töjt ut ett halvmeterlångt, segelliknande, orakat sjok hud från Alex hals, inte olik den så kallade dröglapp man hittar på nötkreatur och kalkoner. Om ni ser Alex med halsduk i Åre vet ni varför, och om ni ser Alex med en hudfärgad halsduk har han antagligen bara lindat sin nya vinge runt halsen.

Jag publicerade precis ett inlägg på min Stureplansblogg, där man kan beskåda tvenne uppslag ur Aftonbladets söndagsbilaga som handlar om mig. En av bilderna kan tänkas behöva lite ytterligare förklaring. Bilden ifråga föreställer mig och Alex. Alex ser nöjd ut och håller upp en banan. Bananhistorien gick till enligt följande:

Alex: - Fan, jag tänkte precis på Calle och blev oförklarligt sugen på en banan. Katrin, har du en banan?

Katrin: - Det kan tänkas att jag faktiskt har en banan. Jag har hittat massa mysko skrot i snippan på sistone, så varför inte en banan?

Alex: - Kan du tänka dig att känna efter?

Efter fem minuter återvände jag från toaletten, men en banan i högsta hugg och ett stolt leende på läpparna.

- Japp, en banan, något kladdig men den ska ju ändå skalas. I förbigående sagt kan jag nämna att jag först tvingades avlägsna ett hyllplan till en bokhylla av modellen Billy och en spelplan till Trivial Pursuit. Varsågod!

Alex blev så nöjd över sin vaginalbanan. Han skojade till det och kallade den Alex Junior och gick runt och vaggade den på armen och sjöng för den. Vi tog till och med en bild, och... ja, det var hela historien.

Alex ska till Åre med Petter, en kickerskille från Söder som han träffat på krogen. Alex hånar mig genom att dra skämt om hur mycket han ska festa, och med hjälp av vad.

Alex: - Mycket "vitt" i Åre, har jag hört.

Calle: - Du menar kola, va? Jag vet att du menar kola!

Alex: - Det är så mycket "löspuder" att de behöver en pistmaskin för att hålla reda på det.

Calle: - Åh, jag vill också ha!

Alex: - Jag tror jag kan garantera att jag kommer att "ramla med ansiktet före" i "snön".

Calle: - Oh-ah-ah-ah-AH-AAAH! Men vem ska köpa ut folköl till mig i helgen? Man kan inte runka nykter till tidningen Café!