Fan, vilken jävla skit man ska behöva ta för att åka skidor. Jag och Alex tvingades först köa med kreti och pleti, precis som vanliga människor. När vi väl kom och skulle kliva på den sexsitsiga sittliften tvingades vi sticka folk med våra stavar för att försäkra oss om att slippa dela sits med något arbetarklassäckel.

Precis när vi trodde vi var säkra och skulle fälla ner säkerhetsbygeln och hänga ut en liten banderoll med texten "VIP-sits - endast medlemmar" kom det en  gubbe farande ur singelkön och satte sig längst ut. Alex blev förstås rasande.

- Vad fan tror du att du håller på med? Ser det här ut som en allmän jävla lift?

- Ja?

- Det är det fanimig inte. Det här är en liten bit av Stureplan som du besudlar med din feta knegarröv. Hoppa, din jävel, hoppa innan jag biter dig!

Sedan gav gubben Alex en örfil, utan att säga någonting. Resten av vägen till avstigningen satt vi helt tysta. Jag kunde höra Alex sitta on nynna Call on me av Eric Prydz medan han gned sitt ömma öra med snö.  

Katrin fortsatte att förhandla med liftvakten.

- Okej, okej, du kanske inte gillar tjejer. Men om Alex suger av dig då? Får vi gå före då?

- Till att börja med: Även om jag vore bög skulle jag inte släppa min penis inom räckhåll för de där gaddarna, och i vilket fall som helst: Nej, ni får nog köpa liftkort ändå. I stugan därborta.

- JÄVLA TÖNT! Vad heter din chef! Jag känner honom!

Jag vaknade i morse med en känsla av ansvar. Idag vilar företaget på mina axlar. Idag skulle jag fan visa att jag kunde ta tag i saker utan brorsan.

Därför tog jag för ovanlighetens skull på mig skjorta och slips. Jag putsade klackringen. Jag tränade på några myndiga ansiktsuttryck framför spegeln. Jag gick in på Dagens Industris hemsida och kollade upp några sköna begrepp att droppa: Synergieffekt. Företagskultur. Business-to-business. Jag var redo inför det stora planeringsmötet med Setreus, Alder, Löfgren och Porseryd.

Jag klev in i möteslokalen. Alla var på plats. De satt och tittade på en powerpoint-presentation. När jag kom in vände de sig om. Alla reagerade på olika sätt.

- Nämen hoppsan, har Alex glömt sitt husdjur hemma i Stockholm!

- Är inte din praktik slut snart?

- Glömde du kaffet i receptionen?

- Vem fan är du?

Igår eftermiddags blev jag och Katrin kränkta i liftkön.

Vi stakade oss förbi de uppskattningsvis hundra personer som stod och väntade på Olympialiften, medan vi högljutt skrek:

- VIP! VIP! Viii-Ajjjj-Piiii!

Väl framme vid liften tog det stopp, när en man iklädd en vidrig overall med neondetaljer plötsligt klev fram och sa:

- Har ni liftkort?

Jag trodde inte mina öron.

- Medlemskort?! Vem fan tror du att du är? Vet du inte vem JAG är? Jag är Alex Schulman! Jag kan blogga igen den här etablissemanget på tre röda! Ur vägen innan du får smaka framtänderna!

- Ni måste ha liftkort för att åka.

Katrin hade tårar av vrede i ögonen. Hennes underläpp darrade som en Mr Rabbit på fel volt. Hon hade tagit skit från dörrvakter förr, och visste hur de skulle tas.

- JÄVLA TÖNT! VET DU HUR MYCKET HÖGRE IQ JAG HAR ÄN DIG, DIN JÄVLA TÖNT?

- Nä, det där tycker jag var onödigt sagt. Allt ni behöver göra är att köpa kort i den lilla stugan därborta....

Katrin bytte taktik.

- Men om jag suger av dig då?

Jag hatar Åre. Jordens jävla rövhål.