Idag fick vi en ny praktikant till Schulmangruppen: Klara Werkelin. Jag började dagen med att sätta in henne i våra arbetsrutiner. 

Jag: – Klara, den här lilla dosan måste du bära med dig hela tiden när du befinner dig på redaktionen. För säkerhets skulle kan det vara läge att ha den med dig även på fritiden, man vet aldrig.

Klara: – Jaha… vad är det för något?

Jag: – Du ser den här knappen? Den slår på elen i Calles halsband, så att han får en chock. Chocken upphör när du släpper knappen. Frågor?

Klara: – Varför behöver jag den här?

Jag: – En gång i veckan, på söndagar, brukar jag ta med Calle till vår husläkare så att han kan få prostatan mjölkad. Mot slutet av veckan brukar han därför vara ganska pilsk, och ibland kan han inte kontrollera sig själv. Han kan till exempel lägga sig i bakhåll under bord och liknande, och hoppa upp på ditt ben och börja jucka. Tryck bara på knappen i så fall, så slutar han.

Klara: – Eeeh.  

"Varför är det i princip omöjligt /

att hålla sig /

när man står på en heltäckningsmatta? /

Är det fibrernas mjukhet /

som får ringmuskeln att slappna av? /

Eller är det /

pastellfärgernas vidd /

som längtar efter bruna fläckar? / 

Oh-ah-ah-AH-AAH-AAAH!" 

Idag fortsatte jag mina försök att få Calle accepterad som människa av cheferna på vår arbetsplats.

Porseryd: – Så om det inte är en apa, vad är det då?

Jag: – Det är en människa. Min lillebror. Jag tog faktiskt med Calle till Vårdcentralen och tog ett DNA-prov som bevis. Här, räkna kromosomerna själv!

Porseryd: – Jaha… 46 par… ja, det här ser ut att vara i sin ordning… men varför bajsar den på heltäckningsmattorna?

Jag: – Calle är en mycket komplicerad person.

Porseryd: – Nu fattar jag! Det är någon sorts Schulmanskämt: Först "Sten, sax och påse för reumatiker" och nu "Jag rakade en mongoloid schimpans och påstod att vi var släkt!" Herregud, var får du allt ifrån? Ska du ta med den på krogen också? Vilken briljant samhällssatir! Att få en apa accepterad i societén – det är precis som att låta en treåring kladda på en duk och ställa ut det som modern konst! Åh Alex, sug av mig!

I morse skulle jag fickparkera, men råkade backa rakt upp på cykelbanan istället. Jag hörde ett gällt skrik och kände hur bilen liksom skumpade till. Jag öppnade bildörren och tittade ut. Det visade sig att jag hade kört över en barnvagn. Ena bakhjulen hade plattat till den totalt. En kvinna som jag misstänker kunde vara barnets mor stod bredvid och skrek som om garderoben på Spy Bar precis slarvat borde hennes bästa Pradajacka.

– Mitt baaaaarn!

Jag är så trött på folk som inte visar någon respekt i trafiken och bara tänker på sig själva. Det här var fan droppen.

– Vafan, kan du se dig för eller? Tror du att du äger vägen eller?

– Baaaaaarn!

– Ni småbarnsföräldrar är så jävla fokuserade på era förbannade ungar hela tiden. De ska med in på caféerna, de ska med in på biblioteket (där jag för övrigt brukar hänga en hel del), det ska ställas barnvagnar i trapphuset så att man ramlar över dem när man kommer hem från sin powerwalk efter att Café Opera har stängt. Fan, står jag här och gnäller över att det kan ha blivit repor på stötfångaren, fast kärran kostar mer än din man tjänar ihop under ett helt decennium på plåtslageriet? Well, nu är det payback time, bitch!

– BAAAAARN!

Jag tände en cigg och rivstartade bilen så att det sprutade muttrar, leksaker, osorterade spädbarnslemmar och en sådan där jävla liten registreringsskylt som det står "Wilma" på över halva Karlaplan.