Jag bestämde mig för att reda ut det här med Calle och mina chefer en gång för alla.

Jag: – Lyssna nu. Det är inte en apa, det är min lillebror.

Setreus: - Hur kan en apa vara din bror?

Alders: - Äh, fattar du inte att han talat bildligt. Han känner för apan som om det vore hans egen lilla bror.

Porseryd: – Tänkte väl.

Jag: – Nej! Lyssna nu: Apan ÄR min lillebror. På riktigt. Vi har samma föräldrar.

Setreus: – Sluta nu, Alex.

Alders: – Nu försöker han lura oss med sådan där Schulmanhumor! Jag kan inte säga att jag förstår den, men det kommer garanterat bli en helfestligt blogginlägg om det här, med massa kommentarer i stil med "ni e best å rålligast"! Man hör redan hur kassan klirrar! Mannen är ett geni.

Porseryd: – Tänkte väl.

Jag: – DET ÄR ALLVAR FÖR HELVETE!

Setreus: – Alex, lugn nu, dra ner överläppen och rikta de där vita emaljspjuten åt ett annat håll, folk blir rädda…

Åre, säger jag bara: Åk aldrig dit. Fy fan.

I Åre tvingar de kända människor att stå i kö, ungefär som om de hade samma värde som alla andra. Jag försökte förklara för dem att jag hade en BLOGG, med vakterna bara:

– Vad har det med liften att göra?

Jävla töntar.

Näsgodiset var kallt och obehagligt och sved i bihålorna, så även om det låg överallt hade man ingen nytta av det. Det var som att hålla på att dö av törst på en flotte med bara saltvatten omkring sig.

Alex kunde inte prestera i sängen eftersom han blev misshandlad helt utan anledning när han tvingades försöka avhysa en arbetarklassgubbe från vår VIP-lift, eftersom vakterna inte kunde göra sitt jobb.

Och i lördags morse hittade jag växelreglaget till en skoter och ett avbrutet renhorn i musslan. Fy fan för Åre.

Uh, vilken helg. Inga mingelfotografer fanns det under skrivbordet heller. Nu mår jag hur som helst bättre.

Jag undrar om Özz Nujen uppfattar mina raggningsförsök på vf.se? Det där med fingrar i stjärten måste väl ändå gått hem? Han gör mig så otroligt upphetsad! Tänk om vi skulle få en liten kull tillsammans, Özz och jag. Hälften bergsgorilla, hälften schimpans. 

Jag gick in till Porseryd och slog näven i hans skrivbord.

– Vad har ni gjort med min lillebror medan jag var i Åre, din jävel?

Han såg oförstående ut.

– Alex, lugna ner dig, vad snackar du om? Vilken lillebror?

– Calle, för helvete! Han satt under sitt skrivbord inkletad i bajs och var förvirrad och rädd!

– Menar du din apa? Jag trodde att den mådde bra, jag såg ingen skillnad från hur den brukar se ut…

Setreus stack in huvudet genom dörren.

– Snackar ni om apan under skrivbordet? Alex, jag har velat ta upp det här med dig, vi har faktiskt allergiker i huset…

Alders, som precis hade gått förbi i korridoren utanför, stack upp huvudet bakom Setreus axel.

– Snackar ni om apan? Alex, den är ful, luktar illa och skrämmer folk. Det vore bra om du kunde hitta en annan lösning istället för att släpa med den till kontoret varje dag. I torsdags försökte den smita in på planeringsmötet, och när vi bar ut den försökte den bita sig fast i sladdarna till projektorn. 

Och vad är det första jag hittar när jag kommer in till jobbet på måndag morgon? Calle, i fosterställning under sitt skrivbord, skakandes och från topp till tå insmord i sin egen avföring. Herregud. När jag först sträckte mig för att dra ut honom i ljuset högg han efter mig. Sedan såg man hur igenkännandet spred sig i hans ögon.

– Alex? Alex! Du är tillbaka! Ingen lyssnade på mig! Ingen tog hand om mig! Jag tvingades dricka ur toaletten!

Jag gav honom en sockerbit, en banan och två gram kola. Sedan började han lugna ner sig.