Jag har precis vaknat. Vilken helvetesnatt jag har haft. Jag säger bara en sak: prova aldrig Viagra.

Så här var det: jag tänkte att jag skulle överraska Katrin lite.Tanken var att hon skulle njuta av sju centimeter i stället för de vanliga fem centimetrarna. Jag, menar även om hon har vestibulit, så kommer man ju inte så långt inte så det kan göra ont med 7. Eller hur?

Sagt och gjort, jag ringde en god vän som har Viagra och jag fick två tabletter, á 100 mg, av honom.

"Ta två så kan du hålla på hela natten", sade han.

Så det gjorde jag och tänkte "ojojoj, det här blir något nytt för Katrin"

Men strax efter att jag tagit dem började det svida som fan i schnaaalen. Jag ringde polaren och frågade honom om det brukade svida i hans schnaaaal när han tagit Viagra. Då visar det sig att den dumme jäveln inte talade om att man ska svälja tabletterna och inte stoppa in dem i urinröret. Katrin sade kärleksfullt att "det gör ingenting, min adlige lille dumsnut". Så nu sitter jag här med schnaaalen i ett tekopp med isvatten.

Så fort svedan har lagt sig återkommer jag. Det är nämligen en sak jag måste få skriva av mig. Jag är moraliskt indignerad.

Time bandits. Där har ni en bra film! Delar av Sagan om ringen! Vern Troyer som Mini-Me i Austin Powers! Efter att ha sett den försökte jag övertala Alex att raka skallen och slå sig i ansiktet med en stekpanna så att vi skulle bli mer lika varandra, men han trodde att våra genomsnittliga beundrare skulle bli förvirrade då.

Vet ni vad det här är, förresten? Ett kort inlägg! Ahahaha…nöff!

I går, när jag som vanligt hade myskväll med mig själv, såg jag bröderna Coens nya film No Country For Old Men. Så jävla usel.

Om det är något jag verkligen lackar på är det när Hollywoodfilmer försöker framställa alla människor som långa, typ en bra bit över 1,80. Det är för fan orealistiskt – medellängden är snarare kring 1,70.

Jag är en ganska tankspridd människa ibland, beroende på att jag ofta har mycket att fundera på. För några veckor sedan satt jag djupt försjunken i en avhandling om polsk heraldik när mobilen ringde. Det visade sig vara den där lilla vattenkammade stjärtgossen Viktor Barth-Kron (född Jansson), vars största claim to fame är att ha varit tillförordnad chefredaktör för tidningen Stureplan i ungefär tre sekunder innan den la ner.

– Hej Katrin! Jag har funderat på en kul undertitel till din blogg på vår sajt! Den ska heta ”Fuck you right back! Katrin Schulman – inte den skarpaste kniven i lådan”. För att du är så smart alltså.

Jag lyssnade med ett halvt öra eftersom Viktor sällan eller aldrig har något intressant att tillföra ett samtal som inte kretsar kring rosa skjortor.

– Jaha… hur menar du då?

– Ja, den slöa knivarna är ju rimligtvis de smartaste eftersom det är mer gods i dem. Ju skarpare, desto mer nedslipade, desto mer korkade.

– Viktor, jag skiter i vad du gör. Jag sitter här och begrundar sparrens funktion kontra bjälkens på polska vapensköldar från tidigt 1600-tal.

– Nämen vad bra. Nu ringer min pojkvän här på andra linjen, så jag tar det. Då säger vi så! Heeeeej!

Precis nu slog dem mig att han har blåst mig, det lilla pulvret. Det är ju precis tvärtom! De skarpa knivarna är de smartaste! Mäh!

Som jag har nämnt förut är det helt underbart att få jobba med sin närmaste familj, speciellt någon som är lite äldre och mer erfaren än en själv. I morse, när vi kom in för att jobba lite på vår kommande humorsajt, fick jag än en gång chansen att ställa en fråga om sexualitet som jag har gått och grunnat på länge.

Jag: – Alex, är man onormal om man tänker på sin egen bror när man onanerar?

Alex blev först alldeles tyst, och jag kände att stämningen blev lite tryckt. Men så log han plötsligt, som en glimt solsken genom ett molntäcke.

– Jag talar bara av egen erfarenhet, Calle, men… nej!