Jag publicerade precis ett inlägg på min Stureplansblogg, där man kan beskåda tvenne uppslag ur Aftonbladets söndagsbilaga som handlar om mig. En av bilderna kan tänkas behöva lite ytterligare förklaring. Bilden ifråga föreställer mig och Alex. Alex ser nöjd ut och håller upp en banan. Bananhistorien gick till enligt följande:

Alex: - Fan, jag tänkte precis på Calle och blev oförklarligt sugen på en banan. Katrin, har du en banan?

Katrin: - Det kan tänkas att jag faktiskt har en banan. Jag har hittat massa mysko skrot i snippan på sistone, så varför inte en banan?

Alex: - Kan du tänka dig att känna efter?

Efter fem minuter återvände jag från toaletten, men en banan i högsta hugg och ett stolt leende på läpparna.

- Japp, en banan, något kladdig men den ska ju ändå skalas. I förbigående sagt kan jag nämna att jag först tvingades avlägsna ett hyllplan till en bokhylla av modellen Billy och en spelplan till Trivial Pursuit. Varsågod!

Alex blev så nöjd över sin vaginalbanan. Han skojade till det och kallade den Alex Junior och gick runt och vaggade den på armen och sjöng för den. Vi tog till och med en bild, och... ja, det var hela historien.

Alex ska till Åre med Petter, en kickerskille från Söder som han träffat på krogen. Alex hånar mig genom att dra skämt om hur mycket han ska festa, och med hjälp av vad.

Alex: - Mycket "vitt" i Åre, har jag hört.

Calle: - Du menar kola, va? Jag vet att du menar kola!

Alex: - Det är så mycket "löspuder" att de behöver en pistmaskin för att hålla reda på det.

Calle: - Åh, jag vill också ha!

Alex: - Jag tror jag kan garantera att jag kommer att "ramla med ansiktet före" i "snön".

Calle: - Oh-ah-ah-ah-AH-AAAH! Men vem ska köpa ut folköl till mig i helgen? Man kan inte runka nykter till tidningen Café!

Ikväll när jag och Alex satt i tv-soffan och åt vår middag (bestående av rödvin och flödder*) kände jag det igen: En obekväm, bökig känsla i underlivet. Jag skruvade på mig. Det fortsatte klia. Till sist blev jag tvungen att kila in på toaletten.

Med hjälp av intvålning av högerarmen lyckades jag gräva mig upp mot äggstockarna. Jag kände något kantigt. Trevandes med naglarna lyckades jag få grepp om det, och drog ut det med ett ljud som av en gummistövel som kliver ur en halvmeter blålera.

Det var en förstaupplaga av Charles Baudelaires Le Fleurs du Mal, inbunden i halvfranska band. Mycket av andrahandsvärdet hade troligen gått förlorat på grund av den långvariga exponeringen till polskt vaginalslem (jag har ett mycket surt pH-värde). Fan, jag önskar att jag kunde komma ihåg vad i helvete jag gjorde i helgen.

*Narkotika i pillerform.

Kära läsare, jag beklagar att jag inte har haft tid att skriva tidigare under dagen. Saken är den att jag suttit i mycket pressande polisförhör efter förra veckans fruktansvärda händelse (http://skolman.bloggagratis.se/2008/02/29/540462-alex/).

Det är paus i förhören, som hålls av krinsp Jonebjär och krinsp Vrångevret, och jag har lyckats få tillgång till en dator. Jag har kort tid på mig, så jag nöjer mig med att konstatera att vår omröstning om vilket väsen som utvecklades tidigast under evolutionen är avslutad. Deltagandet har varit massivt och resultatet blev:

Familjen Schulman         46,3%

Volvo 740                       31,7%

Sötvattensmolusken      12,2%

Tyvärr glömde vi att ta med toffeldjur och helicobacter pylori i omröstningen, så eventuellt måste vi ta om den. Jag hör av mig igen när jag kommer ut från polisstationen på Kungsholmen.

Alex kom precis tillbaka efter att ha åkt till psykologen på akutbesök, detta på grund av att han fått ett återfall i sitt avgrundsdjupa hat mot göteborgare och än en gång attackerat dem från sin lantisblogg. 

Vi trodde alla att göteborgshatet tillhörde en svunnen era efter att psykologen lyckats härleda ursprunget till den gången då Alex begick sexdebut tillsammans med en kvinna från Hisingen, en djupt otillfredsställande upplevelse för alla inblandade. 

Det märktes att Alex var djupt skakad när han kom tillbaka. 

– Vad sa knäppdoktorn? frågade jag. 

 – Vi hittade en massa förträngda minnen! Pappa brukade ta med mig till Västkusten på somrarna. Fiskargubbarna brukade peka på mig, skratta och dra plumpa vitsar på bred dialekt: "Stackars pöjk, har du fått ett sillatrål till överkäke?" "Ska du gå till varvet och kvittera ut tolv kilometer spårvagnsräls till en tandställning eller?!" "Kålle, påminn mig om att köpa aktier i Swedish Match den dagen där däringa Schulmannapågen börjar snusa!" Jag… snyft… HATAR DEM!

Det har framkommit att en kvinna jag haft sällskap med ett tag har trott att jag var en chihuahua under hela tiden. Hon hade tagit för givet att jag smitit ur någons handväska och låtit mig följa med hem, överlycklig över att slippa pröjsa en skum jugge fem lax för att köpa en egen.

Detta förklarar en hel del: Hennes benägenhet att alltid avbryta förspelet efter slick i ansiktet, att jag bara fått sova i sängens fotända, matskålen i köket, den sjukliga ivern att ta promenader runt kvarteret. Jag trodde hon hade någon sorts dominatrix-fetisch. Det faktum att jag inte är rumsren bidrog säkerligen till förvirringen.

Hon fick en fruktansvärd chock när jag till sist lyckades övertyga henne om att jag var en människa, och vårdas nu på psykakuten vid Sabbatsbergs sjukhus.

Ni som följer bloggen på Värmlands Folkblad har säkert läst om hur Alex fick mig att gå med på ett lögndetektortest. Det fanns vissa saker som han lät bli att skriva om, men som jag ändå känner ett behov av att ta upp här, masochist som jag är.

Det började med att den skäggige mannen från Amerika, som skötte utrustningen, riggade sensorer på mig för att mäta förändringar i puls. Sedan sa han:

– Okej, Katrin. Innan vi sätter igång måste vi kalibrera detektorn genom att ställa frågor som vi vet säkert om du ljuger eller talat sanning på. Okej? Bra. Vi börjar med ett påstående som är garanterat osant: Har du någonsin gått fram till en kille i baren, hävdat att du är drottning av Stureplan och därför krävt att han ska beställa in en flaska skumpa till dig, men blivit nekad och istället gjort en hel pudel och sagt att du kan ge honom ett blåsjobb på herrtoan i utbyte?

– Nej.

– Konstigt, den ger utslag som om du ljög där. Vi tar något mer självklart. Den här bör vi få utslag på att du talat sanning. Är du en kvinna?

– Ja.

– Märkligt, nu hoppade nålen till här igen…

Jag kan inte glömma mina fanasier om Nima, it-killen. Åh, jag skulle vilja ta reda på hur hård hans disk verkligen är! När jag ser honom brukar jag tänka på hur vackra våra barn skulle bli: Små svartmuskiga troll med krokiga näsor, ansikten som skäggiga hål fulla av slumpvis utplacerade tänder.

Idag har jag iscensatt ett litet experiment för att se om känslorna är besvarade. Jag lämnade in min Mac till honom i morse, "för att skärmen plötsligt blev alldeles svart". I själva verket är det bara energisparfunktionen som stängt av skärmen, man behöver bara trycka på en knapp för att få igång den igen. Som skrivbordsbakgrund har jag lagt en av bilderna som jag använde för att marknadsföra telefonsexlinjen jag drev innan jag fick en blogg, "Polska glädjeflickor ställer upp på allt - för 19.20 i minuten". Bilden föreställer mig själv och en nyduschad schäfer (jag brukar kalla Nima för "my dawg", eftersom han är uppvuxen i förorten).

Vi får se om Nima fattar vinken. Fortsättning följer.