Jag ersatte kolahögen på mitt skrivbord med kaustiksoda i morse! Jag hann knappt lämna Alex ensam i 30 sekunder innan jag hörde ett ångestvrål som tveklöst var det värsta jag hört från mannen sedan den där gången då han fick reda på vad medellängden på en svensk penis är (via biologiboken i mellanstadiet i Farsta).

Förresten angående det här med Viagran i måndags kväll, så har jag nu lärt mig den hårda vägen att piller tar man antingen i munnen eller som stolpiller. Inte urinröret. Så nu kommer jag att ta Viagran oralt, trust me baby.

Oj vad jag är stolt över Katrins insats i Jeopardy. Trots att tävlingen var helt orättvist upplagd - jag menar, vem kan begära att en tjej från Stureplan ska behöva veta vad en skiftnyckel eller en sekatör är? - så svarade hon rätt på två frågor. Hon vann faktiskt en GPS-navigator. Jag tänker låna ut den till min tandläkare så att hon inte går vilse i min mun nästa gång det är en lagning på gång. Sist jag var där så sade hon nämligen "fan, jag skulle behöva karta och kompass i det här gapet".

Ni kanske minns måndagens sexuella besvär? Well, det var noll och ingenting jämfört med gårdagens.

I måndags tvingades Alex försöka få ut två Viagrapiller ur urinröret. Han försökte först liksom kavla ut dem genom att massera upp från penisroten, vilket inte belönades med framgång eftersom slemhinnorna i urinröret inte är självlubricerande. Därefter försökte han nå dem med en slipsnål han fått av Vimal. Det resulterade endast i falsettskrik och jämmer. Sedan kom snilleblixten:

– Jag pissar ut dem!

Han klämde. Hela det blekfeta mellangärdet började bukta ut på ett oroväckande sätt. Roten på penis svällde som en ballong. Vi förberedde oss på den stora smällen, men… ingenting. Alex började få panik.

– Katrin, lyssna på mig nu. Någon måste suga ut dem.

Och här har ni anledningen till att morgonens första inlägg blev något försenat, eftersom jag stått i duschen och tvättat håret med diskmedel i fyra timmar. Som en fotnot kan jag nämna att jag tycker att Alex urin rimligtvis borde smaka bättre, så mycket som han super.

Och så gårdagen: Efter att ha gjort bort mig kapitalt i Jeopardy hade jag blivit lovad tröstsex. Jag skev uttryckligen i bloggen att pillren skulle tas oralt. Well, Mr Skribent verkar inte kunna sina anatomiska termer ordentligt. Lyckligtvis var det inte lika svårt att evakuera pillren från tjocktarmen.

Hur blir det ikväll, Alex? Ska du stoppa in dem i näsan den här gången? Eller är det öronens tur? Mäh!

Jag vann en GPS igår som tröstpris på Jeopardy! 

Den hade inte kunnat gå till en bättre person, eftersom jag alltid brukar gå vilse mellan Grev Turegatan och Biblioteksgatan. Och ärligt talat, finns det någon över huvud taget som kan skilja på Norrmalmstorg och Berzelii Park?

Och i vilket fall som helst: Om man bortser från den totala avsaknaden av humoristiskt existensberättigande i godislådeinlägget, så vill jag hävda att det pågår mycket värre former av snatteri hos oss på Schulmangruppen.

I princip varje gång jag kommer tillbaka från toaletten hittar jag Alex med näsan i kokainberget på MITT skrivbord, som om inte hans eget vore nog.

Det ser ut som exakt som när en travhäst bökar i skaren i hopp om att hitta ett vinteräpple.

Jävlar, mina vänner! I morse vaknade jag och loggade in på vår andra blogg (i hopp om att dubblera läsarantalet) och såg vad jag hade skrivit igår. Shit, vad borta jag måste varit. Ett inlägg om en godislåda helt utan poäng. Det fick mig att tänka på när Alex försökte lära mig vad humor var (inför lanseringen av 1000apor) häromveckan:

Alex: – Till höger har vi en massa meningslösa repliker staplade på varandra med ett

 minimum av inbördes relation. Till vänster har vi ett roligt skämt med ironiskt twist.

Calle: – Nä, jag ger upp. Vilket är vilket?

Alex: – Vadå, hur fan ska JAG kunna veta det?

Därmed inte sagt att jag inte hatar invandrare längre, givetvis. Jag avsade mig bara min heterosexualitet, inte min allmänna avskyvärdhet, hallå.